Diagnostik av ätstörningar: Symtom, bedömning och klinisk kartläggning 

Diagnostik av ätstörningar syftar till att identifiera, kartlägga och klassificera de psykiatriska tillstånd som påverkar individens ätbeteenden, kroppsuppfattning och vardagsfunktion. En korrekt och tidig diagnos av ätstörning är avgörande för att kunna erbjuda ändamålsenlig behandling och stöd. Bedömningen baseras på en strukturerad utvärdering av symtom, anamnes, funktionspåverkan samt bakomliggande och vidmakthållande faktorer.

Klassifikationssystem 

Vid diagnostik av ätstörningar används i dag två huvudsakliga internationella klassifikationssystem: 

• DSM-5-TR (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, 5:e upplagan, textrevision), som ges ut av American Psychiatric Association och används brett inom både forskning och klinisk praxis. 

• ICD (International Classification of Diseases), som publiceras av Världshälsoorganisationen (WHO) och är det officiella diagnossystemet i Sverige och många andra länder. För närvarande används fortfarande koder från den tionde versionen (ICD-10) i Sverige, men Socialstyrelsen arbetar med införandet av ICD-11. 

Båda systemen innehåller specifika diagnoskriterier för tillstånd som anorexia nervosa, bulimia nervosa, hetsätningsstörning (binge eating disorder), ARFID (Avoidant/Restrictive Food Intake Disorder), samt för andra specificerade eller ospecificerade ätstörningar och födorelaterade syndrom. 

I praktiken baseras ätstörningsdiagnostik i Sverige huvudsakligen på kriterierna i DSM-5-TR, medan kriterierna i ICD-11 successivt håller på att introduceras i samband med det nationella övergångsarbetet.

Den diagnostiska processen 

Diagnos av ätstörningar bygger på en kombination av flera komponenter som tillsammans ger underlag för en korrekt, patientcentrerad och nyanserad bedömning: 

• Anamnes och klinisk intervju
  En noggrann kartläggning av individens ätbeteende, kroppsliga symtom, psykiska mående och funktionsnivå är central. Vid diagnostik av ätstörningar är det särskilt viktigt att kartlägga individens relation till mat, kropp och vikt, samt identifiera både vidmakthållande faktorer och riskbeteenden som kan förvärra tillståndet eller leda till allvarliga medicinska och psykiska konsekvenser. 

• Bedömningsinstrument
  Självskattningsformulär och strukturerade intervjuer, såsom EDE-Q (Eating Disorder Examination Questionnaire), CIA (Clinical Impairment Assessment) eller MINI (Mini International Neuropsychiatric Interview), kan användas som stöd i den diagnostiska processen vid misstänkt ätstörning. 

• Medicinsk undersökning
  En somatisk bedömning är viktig för att utvärdera eventuella kroppsliga konsekvenser av ätstörningen och för att utesluta andra medicinska tillstånd som kan påverka aptit, vikt eller ämnesomsättning. 

• Differentialdiagnostik
  För att ställa en tillförlitlig diagnos krävs att andra psykiatriska eller somatiska tillstånd med liknande symtombild beaktas och utesluts, exempelvis depression, tvångssyndrom, gastrointestinala sjukdomar eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. I många fall kan dessa tillstånd förekomma samtidigt med en ätstörning, och det är då avgörande att bedöma vad som utgör den huvudsakliga problematiken för att patienten ska kunna erbjudas den behandling som är mest ändamålsenlig och hjälpsam. 

Diagnostiska överväganden 

Ätstörningssymtom varierar ofta över tid, och patientens kliniska bild passar inte alltid in i en enskild diagnos. För korrekt diagnos av ätstörning krävs en noggrann kartläggning av patientens beskrivning av tankar, beteenden och symtom. Denna bedömning kombineras med den kliniska erfarenheten hos behandlande personal samt med vetenskaplig kunskap om ätstörningsdiagnoser. 

Genom att sammanföra dessa aspekter kan diagnostiken vila på ett evidensbaserat arbetssätt. Samtidigt behöver vi vara medvetna om att psykiatriska diagnoser är kliniska arbetsverktyg och kan behöva revideras i takt med att tillståndet förändras. Säkerheten i diagnostiken bör också kunna följas upp och utvärderas över tid. I detta sammanhang kan prototypal diagnostik vara ett värdefullt komplement, en metod där man bedömer hur nära patientens symtombild ligger den “typiska” presentationen av en viss diagnos.  

I vissa fall domineras den kliniska bilden av beteenden som inte motsvarar någon specifik ätstörningsdiagnos, medan andra patienter uppvisar symtom som överlappar flera ätstörningar eller andra psykiatriska tillstånd. Vid mer komplex problematik är det viktigt att komma ihåg att diagnoser inom ätstörningsvården, liksom inom all psykiatrisk vård, är arbetsverktyg, och det kan ta tid att tydligt identifiera vilka symtom och mekanismer som utgör kärnan i patientens tillstånd. Dessutom är psykiatriska diagnoser färskvaror som behöver regelbundet omprövas för att vara fortsatt relevanta och användbara i behandlingsarbetet. 

Klinisk erfarenhet, specialistkompetens och kontinuerlig diagnostisk omvärdering är därför centrala delar i en säker, evidensbaserad och personcentrerad bedömning av ätstörningar.